tieowthai.blogg.se

Sista dagen i Laos tänkte vi försöka spendera så lite som möjligt på den där jäkla ambassaden. Det gick sådär...

 

Uthämtningen av visumet var mellan kl 13-15 så vi hann ta en liten sovmorgon med sen hotellfrukost och sedan hängde vi vid poolen i några timmar (den var lika cloudy denna dagen så jag skippade badet igen 😝). Vi bestämde oss för att spara in de 50 000 kippen som taxiresan kostade och tog en promenad istället, det var kul att se sig runt lite också :) Det tog ungefär 30 minuter att ta sig dit, det var riktigt svettiga 30 minuter vill jag lova - solen gassade! 

 

När vi väl var framme rådde ett likartat förrvirrat kaos som dagen innan. Nummer brölades ut ur högtalarna i rasande fart men ingenstans fanns några nummerlappar att finna. Däremot ringlade det en lång kö från ett av båsen (det enda öppna såklart) så det verkade ändå inte vara något nummersystem som gällde. Vi spanade efter någon personal att fråga men förutom alla hundratals förvirrade visum-sökare så fanns det ingen att försöka få lite klarhet ifrån.

Vi gick därför in i själva ambassaden (ja, ansökning och uthämning sker utanför i stekhettan). Jag gick fram till en herre i uniform som satt och stämplade pass för fulla muggar. "Excuse me, where can we find the numbers for the que to collect the visa" frågade jag lite försiktigt. "Collect visa outside" svarade han bryskt utan att titta upp från sitt stämplande... "Yes I know but how do we get number for visa??" försökte jag och sänkte engelskan ett snäpp i ett försök att göra mig förstådd. "Visa outside!!" följt av fortsatt stämplande.... "I KNOW, NUMBER - VISA- QUE WHERE?!?!?!?!" skrek jag som nu började tappa tålamodet då dumfan inte ens kunde bemöda sig att titta upp och försöka vara till någon sorts hjälp. Då kom en snäll farang till undsättning och förklarade att nummerlapparna var dom som vi hade fått dagen innan när vi stod i kön och väntade på att "kolla" visumansökningen.

 

Ja precis.... DEN nummerlappen som den förtjuuuusande unga kvinnan i båset dagen innan sagt till oss att vi kunde kasta åt skogen, DEN lappen som jag av någon anledning ändå stoppade ner i väskan, DEN lappen som min kära fästman INTE hade stoppat i någon väska utan slängt inom loppet av fem sekunder efter att han blivit tillsagd att den var värdelös; hade fyllt sitt syfte; inte nååååågonsin mer skulle vara viktig för någon på denna jord. Den lappen. Jag började kallsvettas lite och såg problemen hopa sig i horisonten men försökte behålla lugnet och drog med mig Micke ut till kaoset igen. Högtalarna rabblade fortfarande nummer på löpande band utan paus. Kön ringlade nu ännu längre. Jag fattade nada, varför skrek de upp nummer som folk knappt hann höra när alla ändå köade??

Vi ställde oss i kön och då började det plötsligt skrikas på folk längre fram att de minsann inte stod i nån nummerordning, go goooo awaaay! (Ja nu hade det dykt upp 2 personal vars enda jobb verkade vara att ohyfsat trycka fram folk till båset när det var dags) Nu såg folk om möjligt ännu mer förvirrade ut och hytte med sina nummerlappar i luften som om de bad till gud att han skulle lyfta dom och ställa dom på rätt plats i denna sörja. Men för mig gick det upp ett ljus , detta var alltså en kö för numren som hade ropats upp och man skulle själv ställa sig i den ordning då numren hade ropats upp. Självklart, lyyyysande Sickan -vilket jävla toppensystem.😏

Jag började rycka i folk och försökte syna allas lappar, sedan styrde jag dom till rätt del av kön "You can stay after her - You can go in front of the line -Oh you mister can sit down, your number hasn't been called yet - Yes I know they just called your number but everybody here is waiting so you cannot skip the line!". Läget började tillslut klarna lite och folk stressade av litegrann. Till slut var det äntligen våran tur, men klumpen i magen knackade på ju närmare båset vi kom och jag hoppades innerligt att Mickes pass skulle gå att få ut utan någon meninslös lapp, Ååååh nej, så lätt ska vi inte ha det!

En av personerna som var stationerade utanför båset skrek i örat på oss att Micke skulle visa lappen. "I don't have it, I threw it away" "WHERE IS PAPER?!" Gastade gubben tillbaka... "I don't have it, you told me to throw it!" svarade Micke men gubben verkade ha grova hörselproblem för han skrek åter igen "WHEEEEERE PAPER?!" "I had number 450" sa Micke och vi såg att kärringen innanför glaset hade just hans pass i handen, "Yes it's that one!" mer hann vi inte säga innan han bryskt knuffade ut oss från kön och började gasta på nästa stackars sate.

Vi knackade på rutan och visade upp Mickes körkort för dom innanför för att visa att vi faktiskt hade ID (för man kan ju inte alls se i passet att det är Micke -nej nej!). Efter en lång stund rycktes luckan vid sidan om upp och en sur tant mötte våra blickar. "No paper no passport"  sa hon bitskt. Nu började Micke bli irriterad, jag vill mest sätta mig i ett hörn och gråta. "But you can see it is my passport, and I said I had that number" Efter ytterligare några meningsutbyten stod det klart att visst fan kunde vi få tillbaka passet! SIST av alla. Som att passet i sig inte var identifikation nog att det var Michael som stod framför henne. Hon slängde igen luckan och pekade argt åt oss att sätta oss ner och hålla käften. En annan turist kom fram till oss och berättade att de faktiskt hade lämnat ut Mickes till honom från början och att han, som tur var, hade upptäckt det när han var påväg ut genom grindarna. Så jävla bra koll hade dom liksom. 2,5 h och 350 nummer senare var det äntligen öde på ambassaden och vi kunde gå fram till luckan och hämta passhelvetet. Hon tittade knappt på oss utan slängde fram det och sa att han skulle signa, sen var det klart - på ungefär 8 sekunder. Morr....😒😒

 

Efter denna fadäs bestämde vi oss för att unna oss lite svensk pizza för att få upp humöret 😌 Jag hade sett en restaurang på kartan som hette "Swedish pizza company" så det bådade gott! Den låg inte alltför långt bort så efter en stund var vi mätta och glada och tiden på ambassaden var bortglömd. Dom hade t o m pizzasallad!💚

Efteråt traskade vi sakta hemmåt och hann med lite sevärdheter på vägen hem, visste ni att de har en Arc de triomphe i Laos? Den var lika stor som originalet i Paris men inte lika ståtlig då de aldrig hade haft råd att bygga klart den och nu stod den där den stod med lite halvkrackelerad fasad men jäkligt häftig ändå. 

 

När mörkret föll drog vi oss mot nattmarknaden, dags för shopping! Jag är urdålig på att shoppa men hittade faktiskt endel snyggt, framför allt stod jag och rotade runt i varenda litet tält där de hade tröjor för 19 000 kipp (typ.... 40 baht vilket är ca 10 kr) medan Micke tålmodigt väntade. Försökte även få tag på ett par nya skor då några brudar vid poolen hade tittat äcklat på mina gamla ingådda flipflops och sedan skrattat 😳🤣 Dock så kollade försäljarna snett på mina båt-fötter och hänvisade mig till herrskorna när jag frågade om större strl så det fick va 😁

 

När shoppingen var avklarat började vi gå hem mot hotellet och stannade på några ställen på vägen för att dricka lite öl och insupa det sista av den Vientianska atmosfären innan det var dags att gå och lägga sig. 

 

Hemresan dagen efter gick helt ok, dock tog det ca 12 h dörr till dörr. Vi hade inte bokat hemresan från BKK så det blev ett jäkla flängande hit och dit för att få tag i ett färdmedel. I slutet på dagen hade vi hunnit åka Tuktuk - Flyg - Taxi - Lokalbuss - Taxi - BTS (Skytrain) och slutligen en 3 timmar lång skräckfärd med minivan till Hua Hin. Jag brukar ha ganska lätt att somna när jag är ute och reser men här var jag klarvaken och satt o tackade gud för allt gott jag hade fått vara med om i detta liv samtidigt som jag höll på och kissa ner mig av rädsla varje gång vi gjorde en sjuk omkörning (vilket var minst var 5e minut). På hela resan blev vi omkörda max 5 ggr, vi swishade fram som att det brann i baken, ingen var snabbare än vi! - INTE en härlig upplevelse. Det enda som var bra var att chauffören pratade i mobil (med en hand på ratten såklart) 2/3 av vägen så jag visste åtminstone att han inte sov 😁 Till slut stod vi dock på stadig mark hemma i kära Hua Hin och jag var heeeelt slutkörd när jag kastade mig ner i min underbara, mjuka säng 😍💕

 

Summa summarum: Vientiane var en jättemysig stad med glada, vänliga människor. Det kändes lite mer västerländskt än Hua Hin på ett sätt men annars var det nästan som att vara i nån liten thai-stad. Det kändes väldigt rent och fräscht och var inte alls så skräpigt som det kan vara i detta landet. Enda nackdelen var att det var ganska dyrt med mat om man jämför med Thailand, åtminstonde i stadskärnan där vi mest höll till. Allt som allt två tummar upp 😊

Dock kommer jag ALDRIG mer att göra visum där om jag inte måste, den ambassaden var den absolut värsta jag varit på. Fick för övrigt reda på att jag hade kunnat göra visumet i Kambodja, vilket jag inte trodde när jag bokade resan till Laos men men... Och hörrni! Försök att undvika dessa förbannade minivans-resor om ni kan! Man åker med livet som insats 😉

 

 

 

 

Nuuuuuu ska jag sova, hörs snart igen! Nighty night 😘